Blyga barn

Alfons är ett barn som är rätt blyg till en början. Han är inte bekväm att sitta i okända människors famn, han vill gärna kolla in läget först och även lära känna människor innan han gosar in sig i deras famn.
Han studerar omgivningen,känner av läget och vill ha oss nära till en början sen brukar det släppa.Hur lång tid det tar är olika, med vissa släpper det snabbt med andra tar det längre tid.
Ett bra exempel är tex när vi var på kyrkis första gången, då var han som klistrad vid mig, tittade blygt omkring och sen efter någon timme så släppte det. Då sprang han runt som en riktig liten busunge men fortfarande vill han gärna ha mig nära och springer inte in i främmande människors famn, pratar någon han inte känner med honom skrattar han och springer iväg ELLER börjar gråta och letar efter mig. Det är verkligen antingen eller.
 
Jag känner att jag många gånger måste "ursäkta" hans blyghet och det har verkligen börjat kännas så himla tråkigt och något jag fortsättningsvis INTE tänker göra.
Varför är det mindre "okej" med ett barn som är blyg mot ett barn som pratar med allt och alla?
Jag blir nästan irriterad nu för tiden när någon ska poängtera det eller "oja" sig över det.. varför kan inte Alfons bara få vara som han är? Han är liksom 1 år och 2 månader gammal, det kan mycket väl växa bort eller så blir det kvar, hursom är det OKEJ. Alla människor är OLIKA.
 
Vi har inga problem med att lämna Alfons hos Björns föräldrar och han får inte separationsångest vid de tillfällen vi gjort det så jag tror absolut inte hans blyghet skulle bero på otrygghet utan jag tror mer att han är så, han studerar sin omgivning och han verkar liksom analysera den.
Han har heller inga problem att springa runt på ica och då även springa långt ifrån oss utan att bli ledsen eller orolig. Han springer gärna fram till andra människor och kikar vad de har i sina korgar men så fort de pratar med honom skrattar han och tittar blygt ner i marken för att sedan vända om och springa åt motsatt håll.
De gånger han har svårast för nya möten är när han precis vaknat eller är hängig/har tex tandsprickning. Då är han inte på humör helt enkelt och det är SÅKLART förståeligt, nyår är ett exempel på det då mådde han inte alls bra och hade varit gnällig hela dagen.
 
Alfons ÄR en helt underbar liten människa och det är fantastiskt att följa hur hans personlighet börjar ta form. Hur han rätt som det är bara går fram till mig och Björn kramar och PUSSAR oss, hur han när kusinen kommer på besök lyser upp och myskramas hela tiden. Hur han har fått Björns dåliga tålamod, hur hans ben spritter av överskottsenergi och hur han klättrar på ALLT (precis som jag gjorde som barn). Han ler finurligt när han busar och han testar ständigt nya gränser. Han är stadig på benen och klättrar obehindrat upp på saker. Jag uppmuntrar hans nyfikenhet och jag tillrättavisa honom när han är för hårdhänt eller på annat sätt gör något som skulle kunna göra någon ledsen.
Det jag vill komma fram till är att Alfons är SÅ mycket mer än bara sin blyghet.
 
Har ni upplevt att ni behövt be om "ursäkt" för ert barns egenskaper någon gång? Eller att andra tar för givet att det är okej att poängtera ditt barns egenskaper?
 
 


Lia    •     •  

Vår son han är jätterädd/blyg för vissa män/killar. Han blir aldrig rädd för tjejer/kvinnor. Hans morfar är han livrädd för tex. Alla är olika och det är ju så det ska vara <3

Svar: Lite så är det med Alfons också, kvinnor går oftast lite bättre än främmande män. Sen är han rädd för min sambos syster kille men det tror jag enbart är för att han är rätt lång, nästan 2 m, det har blivit som en fixgrej och jag tror sånt där växer bort när barnen blir äldre.och jag håller med dig, alla vuxna är ju olika så varför förväntas det då att alla barn ska vara lika <3.
Elin Kungsman

Amanda    •     •  

Tyvärr känner jag inför min familj och släkt att jag måste be om ursäkt för min sambos äldsta son på 8 år. Inte för att han är blyg utan tvärtom... Han svär, skriker, uppför sig allmänt dåligt ibland och min familj har aldrig uppfostrat eller varit omkring barn som beter sig så. Därför vill jag vissa gånger åka själv till min familj eller endast med min sambo så det blir lugn och ro, tråkigt men sant. Hoppas det också växer bort med tiden :(

Svar: Nej gud va tråkigt! Barn måste få utrymme att vara lite knepiga och få vara just barn. De är naiva, de är barnsliga och de gör fel. Man kan liksom inte förvänta sig att ett barn ska bete sig som en vuxen. Att lära sig alla sociala koder tar tid, haha herregud jag känner en del 30åringar som fortfarande inte kan alla koder;).Jag tror det kommer växa bort så länge man är konsekvent och gör det bästa man kan. Sen har vissa barn mer energi än andra och det är ju helt okej det med<3.
Elin Kungsman

My    •     •  

Hej. Våran Manne är precis likadan. Han måste också känna av, och iaktta ett bra tag innan/om det släpper. Men inte när han är på Ica;) då springer han runt och skrattar. Men när det kommer till andra människor som är bekanta eller främlingar så uppfattas han som blyg... Först vart jag irriterad och lite skamsen. Men nu skiter jag fullständigt inom någon påpekat detta. Jag svarar alltid, " ah han litar inte på dig än, han känner sig inte trygg med dig än". Acceptera det. Alla barn är olika. Det är inte alls säkert att han kommer vara blyg när han bli äldre. Värsta jag vet är folk som bli sur när ens barn inte vill ge en kram, haha jag skulle aldrig tvinga min unge att krama någon han inte vill krama, sånt måste komma självmant. Ha det bra, kram.

Svar: Gud vad mitt i prick!! Precis sådär känner jag också. Det är liksom ett BARN, varför förväntar sig vuxna att barn ska bete sig som vuxna? om ett barn inte vill ge någon en kram så gör det inte det och behöver inte göra det heller. Upplever ett barn någon som läskig ja då gråter de och det kan vara av något så enkelt som att personen har skägg? barn är tänker liksom inte logiskt.
Alla utvecklas olika, det är ju väldigt få av oss som är likadana (om ens någon av oss?) som vi var när vi var barn och sen om vissa egenskaper stannar kvar så är det ju helt OKEJ.
Okej jag håller med, värsta jag vet är när man får kommentarer som " oj vad knepig du var då" bara för att Alfons inte kramar vem som helst när som helst.

Kram och tack för din kommentar! <3
Elin Kungsman

kitty    •     •  

åh vad jag känner igen mig i ditt inlägg. Bra ämne du tar upp.
Min dotter, som idag är snart 6 år. Var likadan. Vi var på öppna förskolan när hon var i Alfons ålder och hon satt hos mig nästan hela tiden , tills precis innan vi skulle gå, för då lossna det och då hade hon kännt in stämningen och omgivningen och då var hon redo att utforska.
Men som du säger, så många gånger man ursäktat sig och ibland skämts. Men varför?!
Hon var som hon var och det var hennes personlighet, klart ibland fick jag peppa henne när hon var lite äldre för att våga våga. Men jag tvingade aldrig henne till nåt som hon inte ville.. Men nä usch,, och man fick ibland kommentarer... så himla irriterad blir jag nu när jag tänker efter...! alla är vi olika och man är inte "duktig" för att man inte gråter när man blir lämnad eller vågar springa iväg eller när man inte gråter på en inskolning på dagis.. nä min dotter har blivit den modigaste och starkaste lilla tjej jag känner, för att hon fick ta tid på sig. idag är hon inte alls så, absolut kan hon vara reserverad till en början och tar lite tid ibland för nya omgivningar.

Min son som är som Alfons, han är också lite reserverad ibland men inte alls som min dotter var. Han kan krypa iväg och utforska ganska så direkt.
Där ser man hur olika det kan vara och att barn har olika personligheter. Och att det inte behöver bero på hur man är som förälder .

Nä som sagt, bra intressant ämne!

Kram!

Svar: Åh TACK Kitty för din kommentar och input! Jag känner exakt likadant och har tidvis undrat om det är MIG som förälder som det är "fel" på innan jag insett hur himla dum den tanken är. Jag är ju en fantastisk mamma och Alfons får allt stöd och kärlek han behöver, han upptäcker bara världen mer försiktigt och studerande.Det är ju inget fel och inte heller ett problem, det är samhället som gjort det till ett "problem". Dagens samhälle belönar utåtriktade och extroverta personlighetstyper och därför har det blivit lite att det är så man "ska" vara.
Usch vad jag skäms när jag ens tänker att jag har haft dessa funderingar eller ens undrat om något skulle vara fel, Alfons är precis som han SKA vara och utvecklas i sin takt på alla plan och det borde alla barn få göra.
Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter!
kram<3

Elin Kungsman










Kom ihåg mig?
Hej och välkommen! Mitt namn är Elin Kungsman, jag driver en familjekanal på youtube och är mamma till två små söner,Alfons 9/11-2015 & Malve 10/5-2017. Jag är uppvuxen i Västerås men bor sen flera år tillbaka i Sundsvall. I min blogg delar jag med mig av min vardag,shopping,inredning och givetvis mitt familjeliv. Min sambo heter Björn och vår hund, en cockerspaniel tik, hon heter Nicki.

HannaVic logotype